FANDOM


Demokrati – nyckeln till utvecklingRedigera

Varje människa har rätt att leva ett liv i fred och frihet. Mänskliga rättigheter är universella. Det politiska system som bäst tillvaratar och tillförsäkrar människor dessa grundläggande rättigheter är det demokratiska styrelseskicket. Demokrati är därför det enda styrelseskick som är människan värdigt.

Demokrati och mänskliga rättigheter är också en förutsättning för att världen på sikt ska uppnå millenniemålen. Om kvinnor i Bangladesh och Pakistan inte har rätt och möjlighet att välja sina lagstiftare kommer satsningarna på mödravård knappast att komma till stånd. Om yttrandefriheten förtrycks i Zimbabwe kan folkrörelserna inte arbeta för att förändra attityden till aids. Om eleverna i Kubas skolor inte vågar säga vad de tycker kan utbildningen inte förbättras. Om miljöaktivisterna i Ryssland inte får organisera sig fritt och bidra till att miljöproblemen beskrivs i medierna, behöver den ryska regeringen aldrig genomföra de omfattande insatser som krävs för att rädda miljön.

En demokratisk utveckling i världen ligger dessutom i hög grad i Sveriges strategiska utrikespolitiska intresse. Två demokratiska länder har aldrig fört krig mot varandra, och ekonomisk tillväxt stimuleras i ett demokratiskt system

Individperspektivet och rättighetsperspektivetRedigera

På två punkter är den nya svenska politiken för global utveckling ett genombrott för liberala värderingar. För det första, skall politiken på området präglas av hur den påverkar den enskilda människan. Utvecklingspolitiken skall utgå från den fattiges egna behov och förutsättningar, oavsett bakgrund och geografisk hemvist.

Det innebär att den enskilda individens rättigheter står i centrum och att dennes behov tydliggörs. Få perspektivförskjutningar i svensk biståndspolitik är viktigare än denna. Det är också individperspektivet som den peruanske ekonomen Hernando de Soto utgår från. Han visar i sin forskning att grunden till ekonomisk utveckling i u-länder underbyggs av att ge enskilda människor i fattiga länder möjligheter att delta på marknaden, via system som bygger på enskilda individers samverkan.

Ett andra genombrott för liberala värderingar är rättighetsperspektivet. Det innebär att utgångspunkten för politiken skall vara de fattiga människornas perspektiv, det vill säga deras behov och förutsättningar. Vi vill dock formulera det liberala synsättet som att demokrati och respekt för mänskliga rättigheter bör vara riktmärket för utvecklingssamarbetet, liksom svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Det är svårt att tänka sig respekt för mänskliga rättigheter utan demokrati, och omvänt. Det är två sidor av samma mynt. De mänskliga rättigheterna gäller för alla och envar, oavsett ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk uppfattning eller social ställning. De är universella. De slår fast att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De medborgerliga rättigheterna, särskilt yttrandefriheten, organisationsfriheten, religionsfriheten och rätten att delta i det politiska livet, är förutsättningar för ett värdigt samhälle. Vi vill dock påpeka att den enskilda individen också har skyldigheter gentemot det samhälle man lever i och de människor som utgör det samhället.

Den svenska politiken för global utveckling framhåller inte någon särskild typ av rättigheter, eller slår fast att det finns vissa rättigheter som borde ges företräde. Därför är det önskvärt att göra ett viktigt klarläggande av vårt synsätt. De medborgerliga rättigheterna har företräde i vår biståndspolitik, i förhållande till de ekonomiska, sociala och kulturella. Enligt Folkpartiet liberalernas uppfattning är det under alla omständigheter oacceptabelt att försvara frånvaro av t.ex. tryckfrihet, rätt till en opartisk rättegång eller liknande med hänvisning till garantier för vissa sociala rättigheter. Bilateralt utvecklingssamarbete skall enbart genomföras med de stater som garanterar sina medborgare grundläggande mänskliga rättigheter.

Politiken för global utveckling innehåller också starka markeringar om att demokrati främjar fattigdomsbekämpning. Det är numera en allmänt erkänd och empiriskt belagd erfarenhet att i demokratier uppstår ingen akut hungersnöd. Nobelpristagaren Amartya Sen har i sin och Jacques Drèzes forskning visat att akut hungersnöd aldrig inträffat i något land med relativt fria medier.

Ekonomisk tillväxt leder inte automatiskt till demokrati, men främjar demokrati och öppenhet. Kina och Singapore är exempel på länder som haft ekonomisk tillväxt, men vars regeringar behållit makten genom omfattande förtryck av människors rättigheter och total avsaknad av möjligheter för medborgarna att fritt delta i politiken. Ekonomisk tillväxt kan aldrig ersätta eller ursäkta brist på demokrati.

Sammanfattningsvis blir det svårare både att bekämpa fattigdomen i världen och att förverkliga ett liberalt individperspektiv om man inte fokuserar på att skapa en utveckling inriktad på demokrati. Folkpartiets slutsats är därför att demokrati bör vara det överordnade målet för svenskt utvecklingssamarbete.

Bistånd för demokratiRedigera

Ett övergripande mål om demokrati innebär större satsningar på stöd till uppbyggandet av demokratiska institutioner, såsom politiska aktörer, fria medier, fackföreningar, lokalt självstyre, parlament, rättsväsende och politiska regelsystem. Hit hör också ett allmänt idé- och kunskapsutbyte om demokratin som styrelseform och förhållningssätt. Utbildningsprojekt, humanitärt bistånd och ekonomiskt bistånd är samtidigt viktiga. Ekonomisk tillväxt och demokratisering är ömsesidigt stödjande processer.

Vår syn innebär inte att vi blundar för de svårigheter som bistånd till demokrati innebär i praktiken. De är betydande. Demokratibistånd berör centrala maktstrukturer och institutioner i andra länders samhällsskick, och därmed tangerar demokratibistånd i praktiken suveränitetsinterventioner i andra (odemokratiska) länders inre angelägenheter. Men om vi skulle väja inför ett heliggörande av det nationella suveränitetsbegreppet skulle vi svika våra förpliktelser mot de människor som tvingas leva i ofrihet och som biståndet ytterst är till för.

Biståndsdialogen är det viktigaste instrumentet för att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Det måste förklaras för mottagarna att biståndets omfattning och inriktning påverkas av hur demokratifrågor hanteras. I denna mening bör inslaget av villkor i biståndsgivningen öka. Merparten av det som idag kallas ”demokratibistånd” är inriktat på de fattigaste och mest outvecklade länderna där förutsättningarna för snabba resultat ofta är som sämst, dessvärre. Det humanitära biståndet skall dock inte vara avhängigt ett lands vilja att genomföra reformer i demokratisk riktning.

Det svenska biståndet har under årens lopp i många fall bidragit till att hålla korrumperade och maktfullkomliga regeringar vid makten. Sverige kan inte fortsätta finansiera odemokratiska regeringars verksamhet. Folkpartiet menar därför att Sverige bör fasa ut det bilaterala bistånd som ges till stater som Laos, Vietnam, Eritrea med flera, såvida regeringarna inte visar trovärdig vilja att genomföra demokratiska reformer. Detta är regimer som gång efter annan, genom sitt agerande, deklarerat ointresse för demokrati och respekt för grundläggande mänskliga rättigheter.

Om bistånd skall bedrivas i diktaturstater bör det kanaliseras via enskilda organisationer. Det bör kontrolleras att stödet genom dessa organisationer inte tillfaller regimen. Vi vill även understryka att Sida inte skall finansiera organisationer som inte står bakom principen om demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

Vi menar att det bilaterala biståndet bär vägledas av följande principer om utfasning. Om en biståndsmottagare anses bryta mot principerna om demokrati och mänskliga rättigheter menar vi att ett samrådsförfarande bör inledas mellan parterna. Om ingen förändring har skett efter 60 dagar av samråd kan lämpliga åtgärder vidtas, det vill säga biståndet frysas. Om situationen inte förändras ens på grund av denna åtgärd skall samråd fortsätta i 200 dagar. I sista hand kan hela avtalet upphävas, det vill säga biståndet slopas.

Folkpartiet menar vidare att Sverige måste ge öppet och konkret stöd till kampen för demokrati och utarbeta en strategi för att stärka demokratirörelserna i Eritrea, Kuba, Zimbabwe, Vitryssland, Iran, Polisario i Västsahara, med flera, så att människor på plats kan arbeta för en demokratisk utveckling. Stöd till den demokratiska oppositionen, i kombination med ett starkt externt tryck gentemot förtryckande regimer, har i många fall visat sig vara positivt för den demokratiska utvecklingen i det enskilda landet och, i vissa fall, i hela regioner. Folkpartiet menar att det svenska biståndet starkare bör kopplas till ett framväxande transnationellt civilt samhälle för att stödja kampen för demokrati och mänskliga rättigheter. Det svenska biståndet kan på detta sätt bidra till att främja regimskifte i de länder där situationen för mänskliga rättigheter är som mest allvarlig.

Erfarenheterna från stödet till demokratiseringen i Sydafrika, kunskaperna om det internationella stödet till demokratiseringen i Central- och Östeuropa i samband med Berlinmurens fall, och demokratibiståndet till revolutionerna i Serbien, Georgien, Ukraina med flera, borde samlas ihop för att utgöra grunden för en ny politik för demokratisering i totalitära stater.

En sammanhållen politik för demokratiRedigera

Sedan 1990-talet har det utmärkande för Tjeckiens utrikespolitik varit att främja demokratiseringsprocesser i olika delar av världen. Målet har hela tiden varit att tydligt bidra till radikala förändringar av de rådande statsskicken för att etablera demokratiska system som garanterar mänskliga rättigheter. Detta har man gjort genom öppet och tydligt stöd till människorättsaktivister och oberoende medier bland annat. Erfarenheterna från demokratiseringen i Tjeckien och de andra delarna av Centraleuropa är vägledande i arbetet.

Sedan 1 juli, 2004 har man inom det tjeckiska utrikesdepartementet bildat en ”Unit for promotion of transitions” som skall koordinera Tjeckiens egen utrikespolitik, arbetet inom EU-institutionerna och FN, och stödet till icke-statliga organisationer så att politiken inte skall förlora fokus utan ständigt ha främjandet av övergång till demokrati för ögonen. Arbetet skall rikta sig mot såväl länder som redan har inlett en förändringsprocess som till länder där man inte ser några framsteg. I början kommer arbetet att koncentrera sig till Burma, Kuba och Vitryssland.

Den svenska politiken gentemot dessa länder, som till många andra diktaturer, har länge saknat fokus och tydliga målbeskrivningar. Biståndet har inte använts i den utsträckning det varit möjligt för att stötta demokratisträvande organisationer.

Målet om fattigdomsbekämpning har aldrig fått en fungerande definition i det svenska utvecklingsbiståndet, och trots miljardbelopp och decennier av svenskt stöd till länder som Vietnam, Eritrea, Laos, Zimbabwe och Kuba har demokratiseringsprocesserna aldrig kommit igång. När biståndet väl har dragits in för att kränkningar av mänskliga rättigheter blivit för uppenbara har politiken inte lyckats formulera om målen och aktivt försökt bidra till förändringar. Den svenska utrikespolitiken skulle vinna mycket i trovärdighet genom att lära av det tjeckiska exemplet och på allvar formulera tydliga mål om att vi skall främja övergång till demokrati i biståndsländer i första hand. UD borde inrätta en enhet för främjande av övergång till demokrati i samarbetsländerna.

FN:s millenniedeklaration måste kompletteras med ett demokratimålRedigera

I september 2000 antog alla FN:s medlemsländer utmaningen att före 2015 uppnå 8 mål: halvera fattigdomen, förbättra utbildningen för både pojkar och flickor, främja jämställdhet, minska mödra- och barndödligheten, stoppa spridningen av malaria, hiv/aids och andra sjukdomar, främja en hållbar utveckling och öka biståndet. Alla dessa mål är viktiga och relevanta. Men trots att miljarder människor fortfarande lever i diktaturer under förtryck och i misär, innehåller millenniemålen inte ett ord om vikten av demokrati eller mänskliga rättigheter. Det går knappast att halvera fattigdomen i världen utan att förbättra mänskliga rättigheter eller stödja utvecklingen mot demokrati. Inte heller kan man förbättra utbildningen eller mödravården, om folket inte får en chans att välja ledare som avser genomföra sådana reformer.

I samband med FN-toppmötet hösten 2005 lanserade FN:s utvecklingsorgan UNDP sin årliga rapport. Rapporten slår fast att implementeringen av millenniemålen varit allt annat än tillfredsställande. I många fall handlar det om ovilja att dela med sig av makten till folket, som då skulle ha möjlighet att kräva sina rättigheter – politiska, ekonomiska och sociala.

Millenniemålen är sedan länge beslutade och antagna av FN:s medlemsländer. Dock behöver det inte hindra Sverige från att inkludera ett demokratimål i nästa millenniemålsrapport, vilken beräknas presenteras våren 2006. Det skulle skicka en viktig signal till övriga givar- och mottagarländer. Om inte större satsningar på demokratiutveckling görs, kommer FN:s mål för minskad fattigdom aldrig att uppnås, varken 2015 eller senare.

Stärk kvinnors rättigheterRedigera

70 procent av världens allra fattigaste individer är kvinnor. Analfabetism, svält och undernäring drabbar nästa alltid kvinnor som grupp hårdare. När det gäller makt, pengar och inflytande är kvinnor andra klassens medborgare i alla världens länder. Därför behövs det ett feministiskt perspektiv på den svenska solidaritetspolitiken, såsom i alla andra politiska fält. Vi vill att redan gjorda erfarenheter om kvinnornas viktiga roll som mottagare och förvaltare av biståndsmedel tas till vara samt att ytterligare könskonsekvensanalyser av svenskt bistånd görs.

Kvinnoförtrycket är vanligast förekommande i stater som inte ens försöker leva upp till demokratiska ideal. I stater där befolkningen är fattig drabbar detta också i högre grad kvinnor, och därmed barn. Att den utbredda diskrimineringen av världens kvinnor upphör och att män och kvinnor får samma rättigheter är en grundförutsättning för en bättre och mera solidarisk värld. Mänskliga rättigheter är också kvinnors rättigheter. Det är vidare av betydelse att utgå från varje enskild fattig kvinnas situation. Därför bör utvecklingspolitiken på detta område ta avstamp i kvinnors egna behov och förutsättningar för att skapa utveckling. Det är alltså viktigt att individperspektivet även tillåts genomsyra området jämställdhet.

Eftersom kvinnor utgör mer än hälften av världens befolkning och dessutom ofta får ta huvudansvar för barnens försörjning kan ett upplyftande av kvinnors levnadsnivå effektivt minska antalet fattiga. Kvinnors desperata och fattiga situation kombinerat med ett globalt manssamhälle tvingar dem ofta att prostituera sig eller att luras in i händerna på illegala ligor. Slavhandeln med kvinnor i världen är enorm och måste bekämpas.

Folkpartiet anser att Sverige tydligt bör driva frågan om sexuell och reproduktiv hälsa inklusive rätten till väl fungerade preventivmedel och rätten till fria och säkra aborter i internationella forum. Kvinnor världen över har i decennier kämpat intensivt för kvinnors rätt till sin kropp, sin sexualitet och rätten till abort; det som brukar beskrivas som sexuell och reproduktiv hälsa. Sverige med sin mångåriga kamp för jämställdhet mellan könen har ett extra ansvar för att i internationella sammanhang betona värderingar och principer som hävdar kvinnors rätt till sina egna kroppar.

Frågan om arbetet med kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter har lett till att många biståndsgivare inte får medel till verksamhet som kan uppfattas som stöd till fri abort. Därför ligger ett extra stort ansvar på länder som Sverige, att vara generösa med denna typ av stöd. USA har sedan 2002 beslutat att dra tillbaka sitt bidrag till UNFPA. Detta är grymt och hjärtlöst mot enskilda människor, och därmed oacceptabelt.

I tider av krig blir kvinnors många gånger utsatta situation extra tydlig. I krig som riktas mot civilbefolkningen sätts ofta våldtäkter och sexuell förnedring i system som ett led i krigföringen. Det har skett till exempel i f.d. Jugoslavien, Sudan, Rwanda och Sierra Leone samt i DR Kongo som ett maktmedel för att kränka och förnedra de som utsätts. Måltavlorna är oftast kvinnor och flickor som utsätts för brutala och ofta systematiska sexuella övergrepp av soldater. Den skam och förnedring som dessa gärningar ger upphov till har en enorm negativ påverkan på kvinnorna och deras familjer, men också på samhället i stort. Att förgripa sig på och bryta ner dessa kvinnor är att bryta ner hela samhällen och sociala system, eftersom kvinnor ofta utgör det sociala kittet. Kvinnorna straffas ofta dubbelt upp, efter våldtäkten är det vanligt att de förskjuts av familjen och samhället. Att efter ett krig, i ett återuppbyggnadsskede, stödja dessa kvinnor, är särskilt viktigt. Genom att stödja dessa kvinnor i återupprättandet av sin värdighet och sina liv, via till exempel juridisk, medicinsk, psykologisk och ekonomisk hjälp, underlättas också samhällets läkningsprocess. Våldtäkt räknas i dag dessutom som ett krigsbrott av ICC (International Criminal Court), och Sverige bör därför vara pådrivande för att sexbrottsförövarna lämnas ut och ställs inför denna domstol i Haag.

Värna barns rättigheterRedigera

Barn som lever i fattigdom är extra utsatta. Barn har en extremt utsatt position när det gäller våld och andra sätt att kränka deras mänskliga rättigheter. Handeln med barn för sexuellt utnyttjande ökar i många delar av världen. Allt tänkbart stöd måste ges till barn som sålts och utnyttjats. Arbetet med att värna barnens situation kan aldrig bli tillräckligt när man ser hur barn i många länder i världen behandlas. Många flickor och pojkar tvingas att arbeta under mycket svåra förhållanden, ibland till och med fysiskt fastbundna vid golvet eller vid en maskin. De flesta barn arbetar i privata hem, medan andra finns i fabriker, inom jordbruket eller på bordeller. Barnen arbetar inte sällan i industrier där det råder förödmjukande och farliga förhållanden för dem.

Det finns barn som tvångsrekryteras för deltagande i väpnade konflikter. Vi får aldrig acceptera att barn och ungdomar utnyttjas som soldater i krig. Rädda Barnen beräknar att över 300 000 barnsoldater i dag deltar i mer än 30 väpnade konflikter världen över, exempelvis i länder som Colombia, Kongo, Sudan samt inom den palestinska myndigheten.

Enligt ILO är uppskattningsvis 50–60 miljoner barn i världen utsatta för dessa värsta former av barnarbete. Det är angeläget att fler länder ratificerar ILO:s konvention (nr 182) om förbud mot och omedelbara åtgärder för avskaffandet av de värsta formerna av barnarbete och framför allt att länder efterlever denna konvention. Folkpartiet liberalerna anser att allt direkt skadligt barnarbete bör motverkas och att det vore önskvärt att barn, istället för att arbeta för att bidra till sin egen eller sin familjs försörjning, kunde gå i en meningsfull skolutbildning.

Intensifiera kampen för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheterRedigera

Homosexuellas, bisexuellas och transpersoners grundläggande rättigheter är mänskliga rättigheter. I en lång rad länder utsätts människor för förföljelse, polistrakasserier, fängslanden, tortyr eller i värsta fall dödsstraff på grund av sin sexuella läggning eller sin könsidentitet. Därför behövs en internationell HBT-konvention för att försvara HBT-personers grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Vi utvecklar detta resonemang i vår kommittémotion Stärk de mänskliga rättigheterna 2005/06:U209.

Totalförbud mot homosexuella handlingar finns i ett stort antal länder bland annat i de flesta muslimska länder. I andra länder finns organisationsförbud för homosexuellas organisationer. Det händer också att regimer organiserar kampanjer mot homosexualitet, ofta med delsyftet att misskreditera den politiska oppositionen genom att förknippa den med levnadssätt som betecknas som omoraliska (t.ex. Malaysia). Hälsoministeriet i Nordkorea hävdar dessutom fortfarande att det inte existerar några homosexuella i landet.

Sverige ger bistånd till utvecklingsländer där homosexuella, bisexuella och transpersoner har få eller inga rättigheter. Den förekommande diskrimineringen av dessa grupper bör successivt föras in i biståndsdialogen och om möjligt motverkas genom val av nya projekt. Det bör även tas hänsyn till situationen för HBT-personer i Sidas regleringsbrev.

Människor i tredje världen med funktionshinderRedigera

I tredje världen tillhör ofta människor med funktionsnedsättning de fattigaste av de fattiga. De får erfarenhetsmässigt sällan del av biståndsinsatser. Vi vill understryka det önskvärda i att man i svenskt bistånd uppmärksammar denna grupps utsatthet och utvecklar strategier för att nå de funktionshindrade med bistånd.

Tydligare demokratiprofil i EU:s utvecklings- och biståndspolitikRedigera

För oss liberaler är det viktigt att EU:s internationella ansvar och engagemang inte stannar vid unionens yttre gränser. Den europeiska unionen bygger på gemensamma värderingar som bl.a. kommer till uttryck i fördragen. Kampen för demokrati, rättsstatens principer och försvaret för mänskliga rättigheter är grundläggande för det europeiska samarbetet. Detta måste tydligt prägla även biståndspolitiken. Demokrati skall vara det övergripande målet för EU:s utvecklings- och biståndspolitik. Sannolikt går inte detta att åstadkomma med mindre än att EU-länderna beslutar sig för en genomgripande reform av biståndspolitikens mål och institutioner. EU:s utvecklingspolitik måste också präglas av högre kompetens och större närvaro i de länder man samarbetar med.

Som en naturlig följd av ett mer demokratiorienterat utvecklingssamarbete och stöd till mänskliga rättigheter bör EU också aktivt stödja demokratirörelser i diktaturer, i arbetet för demokratisk utveckling och mänskliga rättigheter.

Som den största biståndsgivaren i världen måste EU också ställa krav på sina mottagarländer. Folkpartiet liberalerna menar att EU bör ställa tydliga krav på demokrati i alla de länder som mottar EU-bistånd samt att möjligheten att fasa ut bistånd till länder som saknar en trovärdig vilja att genomföra reformer i demokratisk riktning bör införas. Den svenska regeringen bör inom EU verka för förändringar i denna riktning.

EU-biståndet har kritiserats för en alltför ogenomtränglig byråkrati. Denna försvårar på flera sätt genomförandet av biståndsinsatser och kontroll av dessa. Arbetet med att reformera EU:s biståndspolitik är inne i sitt slutskede. Bland annat kommer administrationen av biståndet att koncentreras till mottagarländerna i högre grad än tidigare. Det är positivt. Administrationen har i allt för hög utsträckning varit centrerad till Bryssel. Biståndsutbetalningar har kraftigt försenats, vilket har lett till svåra negativa konsekvenser för mottagarländerna. Arbetet med att slutföra reformeringen av EU:s biståndspolitik måste påskyndas. I det arbetet måste Sverige vara drivande.

I reformarbetet måste också ett ökat fokus på givarsamordning mellan EU och medlemsländerna ingå. Som ett talande exempel på den givarträngsel som råder i vissa mottagarländer kan nämnas Moçambique. I landet bedrevs 2003 mer än 560 parallella biståndsprojekt, detta bara inom det sociala området, med var för sig olika målsättningar och metoder för rapportering. Majoriteten av dessa bedrevs med stöd av EU:s medlemsländer eller EU-kommissionen. Situationen i Moçambique är tyvärr inget undantag. Behovet av harmonisering och samordning av EU:s och de enskilda medlemsländernas bistånd är skriande stort, och är ett måste för att öka effektiviteten och minska trycket på mottagarländerna. Vi vill att Sverige tar initiativ i EU-kretsen för att driva på arbetet med koherens och samordning.

Prioriterade länderRedigera

I den nya politiken för global utveckling pekas inga länder ut, utan Sverige skall samarbeta såsom regeringen vid varje tidpunkt bedömer lämpligt.

Folkpartiet menar att det finns en fara i att biståndspolitiken därmed blir ett allmänt utrikespolitiskt instrument med sämre biståndspolitisk måluppfyllelse, en utspädning av svenska erfarenheter, och på sikt grundare kunskaper om mottagarna. Bistånd, för att nå framgång i form av en demokratisk utveckling och minskad fattigdom, måste vara långsiktigt. Det är bättre att Sverige koncentrerar sina insatser till ett mindre antal länder och fokuserar på bättre måluppfyllelse. Idag går det svenska biståndet till hela 111 länder. Även OECD kritiserar den svenska biståndspolitiken för att den ger pengar till för många länder och för många sektorer. Först när det svenska bilaterala biståndet koncentreras och fokuseras kan insatserna bli betydelsefulla, menar OECD. Detta är också en ståndpunkt som delas av Sida.

Folkpartiet menar att de länder som bör komma ifråga för långsiktigt samarbete skall vara länder som i allt väsentligt delar våra värderingar vad gäller vikten av demokrati. Detta kriterium gäller både när nya länder skall väljas och när gamla länder successivt skall gallras ut. Det får implementeras successivt över ett par tre år, men med en klar riktning angiven för varje land så att biståndsdialogens krav på att ta hänsyn till de svenska målen blir trovärdiga för alla inblandade.

Även om Folkpartiet liberalerna anser att svenska biståndsinsatser skall koncentreras till vissa länder skall Sverige fortsätta med humanitärt bistånd där det kan komma att behövas. Vid akuta konflikter eller naturkatastrofer måste de akuta behoven styra, samtidigt som, igen, även detta bistånds effektivitet och fördelning alltid skall beaktas. Dock bör det humanitära biståndet i totalitära stater så långt det är möjligt kanaliseras genom FN eller andra erkända internationella organisationer och inte via regimen.

Även det humanitära biståndet bör ha en tydlig demokratiprofil. De enorma flyktinglägren i t.ex. Sudan, Eritrea, Etiopien och Somalia som härbärgerar miljoner flyktingar från de olika konflikterna i regionen har alla upprättats snabbt och improviserat eftersom situationen inte tillåtit något annat. Däremot finns lägren kvar länge, många i tiotals år. Omfattande ekonomiskt stöd till FN:s mat- och flyktingprogram är förstås nödvändigt. Men det humanitära biståndet bör också bidra till att flyktingarna aktivt och demokratiskt deltar i administrationen av lägren. Det finns ingen anledning till att de inte skall få välja representanter till ledningen, ha rätt till bra kanaler för informationsspridning och uppmuntras bilda sammanslutningar för att förbättra livssituationen.

I dagsläget saknas en strategi för det bistånd som kanaliseras via FN och andra internationella organ. Vi menar att regeringen bör utarbeta riktlinjer som tydligt anger prioriteringarna vad gäller det multilaterala biståndet. Det är nödvändigt att fastställa en policy för när och hur mycket av det multilaterala biståndet som bör kanaliseras via FN eller andra internationella organ.


Enskilda organisationers rollRedigera

Enskilda människor och enskilda organisationer utgör basen för biståndsviljan. Utredningar som gjorts visar också att internationellt solidaritetsarbete genom enskilda organisationer ofta är effektivt och vilar på stor erfarenhet. Korta beslutsvägar och obyråkratiska sätt att arbeta gör att hjälpen genom frivilligorganisationer är kostnadseffektivt och når fram. Arbetet sker ofta i små lokalt förankrade projekt, med en mycket nära kontakt mellan de engagerade människorna i Sverige och deras samarbetspartner i syd eller öst. Andra delar av folkrörelsebiståndet sker i större skala, speciellt inom de områden där organisationerna har stor kompetens, som exempelvis demokratifrågor och humanitära insatser.

Den solida biståndsvilja som finns bland de människor som arbetar inom olika enskilda organisationer måste tas tillvara och på olika sätt stödjas och uppmuntras. Utan den långa biståndserfarenhet som finns bland alla dessa enskilda organisationer, såsom kyrkor och samfund av olika slag, solidaritetsgrupper, fackföreningar, idrottsföreningar, politiska partier etc., skulle det svenska biståndet inte vara så effektivt och så väl förankrat i det svenska samhället som det är idag. Folkrörelserna har en central roll när det gäller att mobilisera folkligt stöd för utvecklingsarbete. Informationsarbetet hos enskilda organisationer i Sverige utgör en allt större del av deras verksamhet. Genom seminarier, debatter, utbyte mellan utvecklingsländerna och Sverige väcker man intresset och ökar medvetenheten inte minst hos den yngre generationen för globala frågor. I dagens kommunikationsvärld är det oerhört viktigt att de fattiga länderna inte isoleras. Folkrörelserna har en viktig roll i det arbetet. De stora biståndsorganisationerna har haft en särställning bland de enskilda organisationerna i det att de blivit s.k. ramorganisationer. Gruppen av ramorganisationer måste kunna förändras och fler organisationer bör kunna tillkomma.

När detta väl är sagt, vill vi samtidigt påminna om den kritiska debatt om frivilliga organisationer (NGO:er) som också finns. Deras tendens i vissa fall till överdriven medietillvändhet och egna överlevnadsmål och trendkänsliga dagordningar har forskare påpekat. Frivilligorganisationer bör lika litet som annat inom biståndspolitiken ses okritiskt.

Det är positivt att egeninsatsen har sänkts från 20 till 10 procent inom folkrörelsebiståndet för att främja folkrörelsernas biståndsengagemang. När det gäller egeninsatser till enskilda organisationers demokratiprojekt i odemokratiska länder bör den helt tas bort. Det är inte rimligt att svenska organisationer skall behöva ta det ekonomiska risktagande som det innebär att verka i diktaturer.

Gör gåvor till ideella organisationer avdragsgillaRedigera

En undersökning från SCB gjord under 2005 visar att svenskarnas förtroende för enskilda organisationer samt biståndsviljan ökat efter den fruktansvärda tsunamikatastrofen. Den svenska regeringen borde därför fortsatt uppmuntra solidariteten genom att göra gåvor till ideella organisationer, som jobbar med internationellt bistånd, avdragsgilla för privatpersoner.

Folkpartiet anser att det är dags att stimulera ett ännu kraftigare frivilligt resursflöde från Sverige till behövande människor på andra kontinenter. En avdragsrätt av denna typ finns i ett flertal andra länder, såsom Danmark, Finland, Belgien, Holland, Frankrike, Kanada och USA.

Skuldavskrivningar med villkor för reformerRedigera

Många fattiga länder dras med omfattande externa skulder, som är ett av flera hinder för deras politiska och ekonomiska utveckling. Det internationella initiativet för de fattigaste och mest skuldsatta länderna, det så kallade HIPC-initiativet (Heavily Indebted Poor Countries) bör fullföljas. Folkpartiet välkomnar därför den överenskommelse mellan USA och Storbritannien som slogs fast på G 8-mötet i juni i år och som Världsbanken och International Monetary Fund (IMF) godkände hösten 2005. Överenskommelsen innebär att Världsbanken avskriver ungefär 40 miljarder dollar på de skulder som 18 av världens fattigaste länder, många i Afrika, är skyldiga Världsbanken, Afrikanska utvecklingsbanken och IMF.

Enligt Världsbanken och IMF:s egen politik skall fattiga skuldsatta länder ta fram nationella fattigdomsstrategier, Poverty Reduction Strategy Papers (PRSP), för att få tillgång till avskrivningar, nya lån och bistånd. Dessa skall enligt grundprincipen vara ”nationellt ägda” – dvs. tas fram i brett samråd mellan regering, parlament och det civila samhället (folkrörelser, näringsliv etc.).

Tyvärr visar erfarenheterna att det nationella ägarskapet av strategierna ofta försvåras av att IMF och Världsbanken ställer egna detaljerade villkor – s.k. konditionalitet – på hur den ekonomiska politiken i utvecklingsländerna skall utformas.

Men för att skuldavskrivningarna skall leda till en sund utveckling måste de förses med skarpa villkor för ekonomiska och demokratiska reformer. Folkpartiet kan inte acceptera att skulder avskrivs till länder som är ovilliga att genomföra demokratiska och ekonomiska reformer. Det skulle enbart gynna eliten och korruption. Utan ekonomiska och politiska reformer kommer länder aldrig att kunna ta sig ur den skuldfälla de hamnat i.

Fasa ut det bundna biståndetRedigera

En del av de problem som minskar biståndets effektivitet finns i givarländerna. En företeelse som mött mycket kritik är s.k. bundet bistånd. Det innebär att bistånd binds till vissa varor, vissa ändamål och upphandlingar i vissa länder. Folkpartiet är generellt sett avvisande till bindningar och öronmärkningar av bistånd. (Ofta fungerar ändamåls- och varubindning dessutom inte som givaren avsett eftersom mottagarna ofta t.ex. kan omfördela sina offentliga utgifter på ett kompenserade sätt, s.k. fungebility).

Avbindning betyder ökad frihandel och öppnare marknader. Folkpartiet menar att bundet bistånd genom krav på upphandling i givarländer inte bör förekomma, och regeringen bör starkare än idag verka internationellt för ett sådant hållningssätt.


Vikten av utbildningRedigera

Det finns ett tydligt samband mellan fattigdom och bristen på utbildning, samt en bred samsyn kring värdet av utbildningsinsatser i kampen mot fattigdom. Amartya Sen förklarar fattigdom som avsaknad av valmöjligheter och brist på makt att kräva sin rätt. Fattiga människor berövas rätten att göra fria val. Sen menar att kunskap och utbildning är en förutsättning för att få vetskap om vilka ens rättigheter är. Med kunskap som verktyg kan människor påverka och kräva förändring. En bra skolgång fostrar i bästa fall individer som kan tänka kritiskt, är toleranta och deltar i samhällslivet – människor som är byggstenar i det demokratiska systemet. FN:s millenniemål understryker vikten av att alla flickor och pojkar får grundläggande skolutbildning. Detta mål skall vara uppnått 2015. För att detta skall bli verklighet krävs ökade insatser på kvalitativ basutbildning. Idag råder ofta brister både beträffande innehåll och beträffande kvalitet i undervisningen.

Speciellt viktigt är flickors rätt till utbildning. Flickors och kvinnors möjlighet till utbildning är ofta små till följd av könsdiskriminering. Statistiken talar sitt tydliga språk. Majoriteten av de 125 miljoner barn som inte går i skolan är flickor. I Afrika står 27 miljoner flickor utanför skolsystemet, i södra Asien 28 miljoner. Två tredjedelar av alla världens vuxna analfabeter är kvinnor. En skrämmande rapport från Rädda Barnen visar att så många som 4 av 5 flickor i Liberia prostituerar sig för att ha råd att gå i skolan.

Att ge flickor möjlighet till utbildning på lika villkor som pojkar är en viktig del i det globala jämställdhetsarbetet. Det är en förutsättning för flickors och kvinnors möjlighet att arbeta utanför hemmet, delta i det ekonomiska, sociala och politiska livet utanför familjekretsen, och påverkar därmed också landets ekonomiska och sociala utveckling. Studie efter studie visar på den kostnadseffektiva nyttan av att satsa på flickors utbildning. En kvinna som har gått i skolan har inte bara en större möjlighet att få ett arbete, utan kvinnor med egen inkomst lägger en större del av den på barnen än manliga familjeförsörjare. I FN:s millenniedeklaration betonas att utbildningsskillnader beroende på kön skall elimineras före år 2005, och inte senare än 2015. I praktiken kräver det ökade satsningar på riktade utbildningsinsatser för flickor och unga kvinnor.


Hälsa – med fokus på insatser för hiv/aidsRedigera

Att förebygga ohälsa och bekämpa sjukdomar är en viktig uppgift för biståndet. Ett av de största hoten idag mot hälsa och välfärd i den fattiga delen av världen utgörs av aidsepidemin. Hiv/aids är ett dödligt hot mot alla människor i Afrika söder om Sahara. Den snabbaste ökningen sker dock för närvarande i Östeuropa och Asien.

Sedan aidsepidemin började på 1980-talet har över 20 miljoner människor dött av aidsrelaterade sjukdomar. Idag beräknas ca 40–50 miljoner vara smittade av hiv. Två tredjedelar av dessa finns i södra Afrika. Hälften av alla hivinfekterade är unga människor, 15–24 år. Dödstalen beräknas fortsätta öka och aidskatastrofen i Afrika kan, om ingenting görs, leda till att ett flertal afrikanska stater för första gången i modern tid kan komma att uppleva en befolkningsminskning.

Aidsepidemin drabbar inte bara de som insjuknar utan också deras närmaste omgivning. Miljontals barn blir föräldralösa. Hela samhällen och nationer förlorar en eller flera generationer av människor. hiv/aids-epidemin utgör ett allvarligt hot mot möjligheterna till social och ekonomisk utveckling och ett svårt hot mot möjligheterna att bekämpa fattigdom.

Sexualitet är ett stort tabu på politisk nivå i många fattiga länder. Om dagens generation skall lyckas förebygga hiv/aids, oönskade graviditeter och sexuellt överförbara sjukdomar, måste detta tabu brytas. Det politiska engagemanget och ansvaret är allt för svagt i utvecklingsländerna. I Afrika är det än så länge ytterst få ledare som tydligt och klart prioriterar kampen mot hiv/aids. I utvecklingssamarbetet är det därför viktigt att svenska representanter, även på högsta nivå, i utvecklingssamarbetet lyfter fram tabubelagda frågor om hiv/aids, sexualitet, makt och rättigheter på ett öppet sätt. I Uganda har spridningen av aids i landet halverats på bara några år, mycket tack var att just öppenheten kring sjukdomen ökat och vården blivit bättre.

Det behövs även stora insatser för att hjälpa de redan drabbade, exempelvis genom att erbjuda gratis eller mycket billiga bromsmediciner till alla de miljoner som smittats.

Vikten av enprocentsmåletRedigera

Sveriges riksdag beslöt redan 1968 att biståndet skall ligga på en procent av BNP (idag BNI), oavsett Sveriges ekonomiska läge. Folkpartiet har länge slagits för enprocentsmålet i svenskt bistånd. Enprocentsmålet har internationell betydelse som ett moraliskt grundat ställningstagande. Fortfarande existerar stora orättvisor i världen och enorma akuta behov som inte kan lösas med enbart frihandel. Exempel på detta är återuppbyggnaden av Irak, hungerkrisen i Niger och aidsepidemin i Afrika söder om Sahara. I kampen mot orättvisor och fattigdom måste Sverige gå i täten och samtidigt verka för att fler länder uppnår FN:s biståndsmål, dvs. att minst 0,7 procent av BNI skall gå till ländernas bilaterala bistånd. Att Sverige når upp till målet om en procent gör att vi höjer ribban och med trovärdighet kan pressa andra länder att höja sitt bistånd. Det krävs, inte minst för att uppfylla de s.k. millenniemålen, dvs. att fattigdomen i världen skall ha minskat med hälften till 2015.

Under 1990-talet och början på 2000-talet har det svenska biståndet varit utsatt för kraftiga nedskärningar. Sedan 1995 har svenskt bistånd minskat med cirka 30 procent när det gäller faktiska biståndsutbetalningar. Folkpartiet är mycket kritiskt till nedskärningar av denna typ. Biståndet är ett område som använts som budgetregulator när regeringen stått inför akuta problem att klara statens utgiftstak. Detta har i första hand drabbat det bilaterala utvecklingssamarbetet, särskilt insatser inom demokrati och mänskliga rättigheter. Den ryckiga budgetsituationen har resulterat i att planerade och påbörjade biståndsprojekt plötsligt fått avbrytas eller ställas in.

Regeringen slår i budgetpropositionen för 2006 fast att det s.k. enprocentsmålet, dvs. att en procent av BNI skall gå till bistånd, skall uppnås till 2006. Folkpartiet välkomnar att regeringen äntligen, och i elfte timmen, ser ut att göra verklighet av sitt löfte att återställa enprocentsmålet inom mandatperioden, något som Folkpartiet kommer att bevaka.

För att biståndet skall bli effektivt måste bland annat de bilaterala insatserna fokuseras och programländerna bli färre. Det är en förutsättning för att biståndet skall bli verksamt. Detta är också ett faktum som Sida tydligt pekar på i sitt budgetunderlag till regeringen för 2006. Vi vill också betona vikten av utvärderingar och uppföljning i biståndsarbetet för ökad effektivitet.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.