Politikens bakgrund[]
Utgångspunkten för detta kapitel är avsnittet om Irak i folkpartiet liberalernas Motion 2005/06:U285 "Fred och frihet i Mellanöstern". Artikeln är en del av Ett liberalt partis politik Frihet i Mellanöstern.
Bakgrund[]
Våren 2003 inleddes och avslutades det USA-ledda kriget mot Irak. Det ledde till att det irakiska folket befriades från Saddam Husseins skräckvälde och satte punkt för 30 år av förtryck och förföljelse.
Vägen till fred och frihet för det irakiska folket kantas av terrordåd och övergrepp från de grupper som inte accepterar demokratin. Även om säkerhetsläget är mycket allvarligt finns det hopp för Iraks framtid. Men för att realisera det hoppet krävs ett långsiktigt internationellt engagemang.
Mycket positivt har också skett sedan Saddam Husseins regim föll samman. Demokratiutvecklingen har börjat och fortsätter. Den 30 januari i ? hölls parlamentsval. Valdeltagandet var över all förväntan. Våldet stoppade inte det irakiska folket, omkring 58 procent av befolkningen eller sju av tio registrerade väljare gick till valurnorna för att rösta.
Landet har öppnats för yttrandefrihet. Ett flertal tv-kanaler har startats, liksom över hundratalet nya tidningar och radiostationer. Tabun bryts och människor också i andra länder får ta del av det som sker, något som förr var en utopi
Den irakiska ekonomin har växt med över 30 procent under 2004 och över 7 500 licenser för olika industriella projekt har beviljats.
Stabilitet och säkerhet[]
USA och dess allierade vann kriget men har ännu inte lyckats säkerställa freden. Säkerhetssituationen i Irak är fortsatt mycket allvarlig. Väpnade terrorgrupper har under de senaste månaderna trappat upp våldet och terrorn mot de USA-ledda koalitionsstyrkorna, liksom kidnappningar och riktade attacker mot civilbefolkningen.
Att återuppbyggnaden och demokratiseringen av Irak blir framgångsrik är avgörande för landets positiva utveckling. FN måste ges en central roll i det arbetet. Ett liberalt parti anser att Sverige ännu mer aktivt måste delta i återuppbyggnaden av Irak. Vi har deltagit i den utbildning av poliser som sker i Jordanien, men skulle kunna göra mycket mer. Det måste skapas stabilitet, så att demokratiseringen kan fortgå.
Det ligger både i irakiernas och i allas vårt intresse att våldet upphör. För att detta ska lyckas behöver irakierna och USA:s koalition stöd från omvärlden i form av uttalat stöd, bistånd och truppbidrag.
Resolution 1546 som FN:s säkerhetsråd antog i juni 2004 är angelägen. Att det internationella samfundet har enats kring en gemensam lösning för landet är en viktig signal till de olika milisgrupper i Irak som försöker ta makten. Den visar också vägen folkrättsligt, då den lyfter fram vikten av att omvärlden bidrar till utbildning av de irakiska säkerhetsstyrkorna, inklusive militär, och innehåller en begäran för detta ändamål riktad till FN:s medlemsstater. Iraks övergångsregering har därefter bett omvärlden om hjälp med utbildning av soldater, en mycket angelägen uppgift där Sverige borde stå till förfogande.
Ett liberalt parti beklagar att flera av koalitionens länder har valt att lämna sina uppdrag i Irak. Tillsammans med USA har dessa länder ansvar för att slutföra vad de påbörjat. Den irakiska regeringen saknar tillräckliga resurser för att på egen hand ta ansvar för säkerheten för det irakiska folket. Armé- och poliskåren är på väg att byggas upp och långt från klar. Det irakiska folket behöver fortfarande beskydd av koalitionens trupper. Givetvis ska utländska trupper lämna landet så fort det är möjligt och när den irakiska regeringen vill det, men det får inte ske för tidigt så att terrorister och andra väpnade grupper får ännu större utrymme.
Det fortsatta våldet försvårar både genomförandet av demokratiska val och implementeringen av den nya irakiska konstitutionen. För att USA ska kunna lämna Irak som Barack Obama har utlovat i valkampanjen krävs att den irakiska regeringen har kapacitet att ta över de uppgifter som de amerikanska trupperna lämnar efter sig.
Ett liberalt parti framhåller vikten av att Sverige våren 2009 kommer att öppna en ambassad i Irak, för att öka den internationella närvaron i landet.
Vägen mot demokrati[]
Irak har under de senaste åren uppnått flera demokratiska framsteg. Val till en provisorisk nationalförsamling hölls den 30 januari 2005 och en övergångsregering installerades. Den viktigaste uppgiften för nationalförsamlingen var att utarbeta en författning som ska godkännas av det irakiska folket i en folkomröstning den 15 oktober. Detta ska sedan bana väg för allmänna val i december 2005.
Vi beklagar att konsensus kring författningen inte uppnåddes. Enighet bland kurder, shiamuslimer och sunniaraber kring författningens innehåll hade sänt starka positiva signaler till de grupper som utmanar den spirande demokratin. Men det fanns också grupper som hindrades från att delta i valet. Assyrier/syrianer/kaldéer som tillhör ursprungsbefolkningarna i landet kunde av olika skäl, främst valtekniska, inte delta. Ett liberalt parti beklagar detta och betonar vikten av att alla gruppers intressen tas till vara och allas rättigheter tillgodoses.
Det finns också en risk för att oenigheten leder till att författningen röstas ner i den aktuella folkomröstningen. Om två tredjedelar av väljarna i minst tre av landets 18 provinser säger nej faller författningen, och det nya parlament som väljs den 15 december blir bara ännu en konstituerande församling med uppdrag att skriva en författning, inte ett fullvärdigt parlament. Om folket däremot säger ja kommer det nya parlamentet att vara ett demokratiskt valt, regelrätt parlament med goda förutsättningar att klara av att styra landet hela mandatperioden.
En framgångsrik demokratiseringsprocess i Irak är inte bara av stor betydelse för landet i sig och det irakiska folket, utan också för regionen i stort. Därför är det av yttersta vikt att den demokratiska utvecklingen i landet stöds av FN, EU och resten av vår omvärld, däribland Sverige, så att allmänna val kan hållas enligt planerna. Det är också viktigt att samtliga grupper oavsett politisk eller religiös hemvist, kön eller etnicitet, bereds möjlighet till deltagande i de politiska processerna.
Sannings- och försoningskommissionerna i Sydafrika, Rwanda och Chile mfl har förmått ta itu med mörka historier präglade av brott mot de mänskliga rättigheterna. Detta har bidragit till att minska spänningar mellan brottsoffer och förövare och möjliggjort långsiktig fred, stabilitet och försoning istället för våld och hat.
Dessa processer kan spela en viktig roll i läknings- och normaliseringsprocessen efter ett krig eller diktaturstyre. Irak är också ett land som behöver handskas med historien och de många brutaliteter och brott som skedde under Saddam Husseins regeringar. De 260 massgravar som under 2003 hittats med kvarlevorna av uppskattningsvis 300 000 människor vittnar om regimens otroliga grymhet.
Det är av stor betydelse att en sanningskommission skapas i Irak för att en gång för alla reda ut de brott mot de mänskliga rättigheterna som regimen och dess representanter varit inblandade i. Sverige bör stödja att en sådan kommission kommer till stånd.
Respekt för minoritetsgrupper[]
Det lever ungefär 800 000 kristna i Irak, vilket motsvarar cirka tre procent av landets befolkning. Den största gruppen är assyrier/syrianer/kaldéer. Efter Irakkonfliktens utbrott har många kristna i landet känt oro för våld och förföljelse från olika muslimska grupper. Enligt uppgifter från Amnesty International från i maj 2005 har hundratals kristna tvingats fly från södra Irak efter att ha utsatts för trakasserier och hot.
Söndagen den 1 augusti 2004 genomfördes en noga planerad och samordnad terrorattack riktad mot kristna kyrkor i Bagdad och Mosul. Människor dödades och skadades. Genom att utföra detta attentat lyckades terroristerna splittra Irak och störa den amerikanska militära närvaron, samtidigt som attentatet också har lett till att den kristna minoriteten i Irak med rätta känner sig än mer skyddslös och förföljd. Det är av stor vikt att Sveriges regering inom världssamfundet, inklusive EU, bättre uppmärksammar den syrianska/assyriska kristna minoritetens situation i Irak samt verkar för ökad trygghet och säkerhet för denna grupp.
Kurder i olika delar av Kurdistan har under mycket lång tid varit utsatta för olika typer av förtryck. Det kurdiska folket är idag främst bosatt i Turkiet, Iran, Irak och Syrien. I alla dessa länder har kurder under lång tid utsatts för brutalt och omänskligt förtryck. I Iran bedrivs en assimileringspolitik gentemot kurder, och i Turkiet förnekas fortfarande den kurdiska identiteten, språket och kulturen. I Syrien lever kurder under strikt bevakning, och förföljelsen har under den senaste tiden tilltagit. Vår oro gäller också turkmenernas situation.
Det som skedde under Saddam Husseins styre i irakiska Kurdistan, tydligast manifesterat i ihjälgasningen av 5 000 kurder i Halabja, saknar sannolikt motstycke i det förtryck kurder har utsatts för. Folkpartiet förespråkar ett långtgående självstyre vad avser den kurdiska delen av Irak, inom ramen för en irakisk federation.